Debatt Stockholm

När en ny version av Stockholms översiktsplan antogs 2010 upphävdes samtidigt den tidigare gällande Stockholms Byggnadsordning som varit kopplad till den förra översiktsplanen från 1999. Som ersättning för detta dokument togs beslut om att utveckla ett arkitekturpolitiskt program för Stockholm. Arbetet på ett sådant har nu pågått i två år och i juni 2011 presenterades det samrådsförslag som nu varit ute på remiss. I anslutning till detta ordnades en utställning på Kulturhuset som pågått under sommaren.

Utställningen blev dock en stor besvikelse, den gav ingen information om arkitekturprogrammets innehåll. Den gav i stället ett populistiskt intryck: man bibringades uppfattningen att alla skulle ha möjlighet att föreslå hur staden skulle planeras och utformas. Att detta är en professionell uppgift som kräver både kunskap, erfarenhet och inlevelse och en uppgift som normalt brukar utföras av kvalificerade arkitekter och planerare hade man valt att bortse ifrån. Är detta möjligen ett uttryck för den deprofessionalisering som pågår i samhället och som tydligen fått stort genomslag på Stadsbyggnadskontoret genom dess politiska styrning de senaste åren? Utställningen verkade vända sig till barn i förskolan eller lågstadiet, där det gällde att släppa loss kreativiteten. Man uppmanades sätta en knappnål på en karta, där man tyckte att man skulle kunna placera in ny bebyggelse i staden. Utställningen pågick dessutom under sommaren, en period då många av stadens invånare har semester och befinner sig på annat håll. De seminarier eller möten som ordnades i anslutning till utställningen var dessutom mycket dåligt annonserade. Det medförde att relativt få personer deltog i dessa möten och att den offentliga och professionella diskussionen om programmet i stort sett har uteblivit. Detta bekräftades också genom ett inlägg från Erik Jarlöv, ordförande i Stockholms arkitektförening, vid ett seminarium som ordnades på Färgfabriken den 13 september. Han menade att Stockholms arkitekter inte inbjudits att delta i diskussionen om det pågående arbetet, vilket måste betecknas som mycket märkligt.

Den ovan relaterade hanteringen av arbetet med Stockholms arkitekturpolitiska program verkar inte seriös. Och det rimmar dessutom illa med den officiellt deklarerade uppfattningen att stadsbyggnadskontoret och de ansvariga stadsbyggnadspolitikerna eftersträvar en dialog i arkitektur- och stadsbyggnadsfrågor med medborgarna i Stockholm. Med en sådan hantering slås man av misstanken att Stadsbyggnadskontoret inte vill ha någon mer ingående diskussion i dessa frågor. Denna bild förstärks också av hur Stadsbyggnads-kontoret hanterar inkomna synpunkter i samband med program- och plansamråd för aktuella stadsbyggnadsprojekt, t ex Norra Stationsområdet och Slussen. Här har en rad mycket vägrundade och tungt vägande synpunkter framförts men de har för det mesta inte beaktats.

Behovet av ett program för den långsiktiga utvecklingen av Stockholms arkitektur och planering måste betraktas som mycket stort, särskilt med tanke på att det pågår många stora stadsutvecklingsprojekt i staden. Flera av dessa byggprojekt har dessutom på senare tid genomförts med bristande hänsyn till de kvaliteter i stadsbilden som tidigare ansetts viktiga att beakta. Exempel på sådana projekt är konferensanläggningen Stockholm Water Front som tillåtits få en sådan höjd att den skymmer Stadshuset, stadens främsta symbolbyggnad. Vidare den föreslagna nya bebyggelsen vid Norra Stationsområdet, som innebär en mycket hög exploatering och med en skala och täthet som starkt avviker från staden i övrigt. Ytterligare ett mycket tveksamt tillägg till stadsbilden är det föreslagna mycket höga och dominerande bostadstornet på gasklockans plats i Hjorthagen intill Nationalstadsparken. För att inte tala om den nu pågående planeringen av Slussens

omvandling, som visar på en häpnadsväckande nonchalans mot stora stadsbyggnadskvaliteter som platsen har: ett fantastiskt läge i staden, där land- och vattenvägar korsar varandra. Sådana kvaliteter borde naturligtvis preciseras i ett långsiktigt arkitekturprogram för Stockholm och ligga till grund för den arkitektoniska utformningen. Det borde vara självklart att utgå från de funktionella kraven, dvs. vilka behov den aktuella anläggningen eller bebyggelsen ska fylla samt platsens läge och sammanhang i staden, dess stadsbyggnadshistoria och unika miljökvaliteter i form av topologi och övriga naturgivna förutsättningar.

När man läser det publicerade samrådsförslaget Arkitektur Stockholm med undertiteln "En strategi för stadens gestaltning" blir man rejält besviken. Texten innehåller en rad i ambitiösa formuleringar om eftersträvad hög arkitektonisk kvalitet. Men de är så allmänt hållna och opreciserade och ger ingen ledning eller precisering av vilka kvaliteter som ska beaktas i det arkitektoniska skapandet. Ibland hänvisar man till att dessa frågor är processbundna, vilket öppnar för ett förhandlingsspel och godtyckliga ställningstaganden. En ofta återkommande formulering är att man eftersträvar en arkitektur i "världsklass", men detta mantra upprepas så ofta att det blir löjeväckande. Dessutom verkar insikten om vad arkitektur i världsklass kan tänkas innebära vara dåligt utvecklad inom Stadsbyggnadskontoret. Detta illustreras tydligt av det aktuella förslaget till Slussens omvandling, där man i tron att man skapar "arkitektur i världsklass" är på väg att begå ett stort misstag. Man förstår inte att den föreslagna lösningen kommer att förstöra en plats och ett läge med unika förutsättningar som redan är i världsklass. Den föreslagna utformningen är en dålig funktionell lösning för denna viktiga knutpunkt för olika trafikslag samtidigt som man förstör de naturgivna kvaliteterna i form av storslagen utsikt samt möjlighet att avläsa stadens historiska utveckling.

De ovan relaterade exemplen visar på behovet av ett långsiktigt arkitekturpolitiskt handlingsprogram för Stockholm. Men det presenterade förslaget fyller i sin nuvarande form inte denna uppgift. Det är ingen njutbar läsning och uppfattas närmast som en byråkratisk produkt som återupprepar några mantra-liknande honnörsord från beskrivningen av promenadstaden i Översiktsplanen och Vision 2030. Det gäller t ex återkommande formuleringar om "arkitektur av hög kvalitet", "ett rikt och levande stadsliv", "attraktiv stadsmiljö", "trygghet" samt skrivningar om förstärkning av innerstaden och förtätningens välsignelser.

I inledningen hänvisas till ett särskilt arbete som pågår parallellt och som behandlar stadens parkprogram. Vidare hänvisar man till en särskild skrift som behandlar de olika stadsbyggnadskaraktärer som fanns beskrivna i den tidigare nämnda Stockholms byggnadsordning. Jag menar att dessa delar borde ingå i det arkitekturpolitiska programmet för Stockholm. Stadens byggnader och anläggningar, gator, torg och parker ingår i en helhet som måste beaktas när man gör ändringar och tillägg i stadsbyggandet.

Programmet behöver omarbetas och utvecklas om det ska bli ett användbart redskap för det långsiktiga arbetet med stadens fortsatta planering, byggande och utveckling. Det bör vara en sammanhållen och långsiktig vision som förtydligar Stockholms unika kvaliteter som det gäller att beakta och vidareutveckla i framtida förändringar och tillägg i stadens planering och byggande. Det bör vara en kortfattad programskrift att sätta i händerna på alla arkitekter och planerare som arbetar med att skapa tillägg till staden. Ett sådant program bör ge en helhetsbild av stadsbyggnadskaraktärer och planeringsprinciper som det gäller att slå vakt om och förstärka i stadens fortsatta utveckling.

Spånga den 20 september 2011.
Bengt Etzler arkitekt, tekn. dr.