Aug. 03, 2013


Just nu finns ett förslag om att lägga en ”kaka”, det vill säga nya kontorsvåningar, på fastigheter kring Riksbanken ... läs mer

Uppdaterad kl 12:37, 17 juli 2013
Ett tag var det populärt att kalla Sverige för ”arkitekturens u-land”. Ett ganska tramsigt uttryck, kan man tycka. Men efter att ha läst förslaget till arkitekturpolicy för Stockholm, som just nu är ute på remiss, är det lätt att känna sig lite fattig.

”Staden ska fungera för alla.” ”Arkitekturen ska utformas med god proportionering och dagsljushantering.” ”Ny bebyggelse ska vara inbjudande och utformad med tanke på tillgänglighet för alla.”

Om sådana självklarheter behöver formuleras i ett kommunalt strategidokument så är det onekligen ett fattigdomsbevis.

ANNONS

Stockholm växer och förändras. Byggkranar och trafikomläggningar är en del av vardagen. ”Det vi ser är bara början av den förändringsprocess som kommer att prägla staden under de närmaste åren”, heter det i dokumentet. Men sådana spännande tider kräver också tydliga strategier och ställningstaganden. Hur ska staden växa, vad ska värnas, vad ska utvecklas? Vad vill man – och vad finns det för redskap för att nå målen?

Stockholms politiker har beslutat att staden ska få en arkitekturpolicy. En policy kan höja nivån på det som byggs i huvudstaden, och förklara hur kommunen ser på stadsutveckling. Visst innehåller dokumentet konkreta idéer. Bland annat ska ett så kallat ”wild card”-system skapa möjlighet för unga arkitekter att sätta avtryck i Stockholm. Men jämfört med Köpenhamns arkitekturstrategi framstår dokumentet som vagt.

Hur bygger man exempelvis vidare på ett kulturarv? Vi får inte veta mycket mer än att det kräver ”ett dynamiskt synsätt” och ”lyhördhet och innovativt tänkande” (i bästa fall konkretiseras resonemangen i ett kommande dokument).

Köpenhamns arkitekturstrategi är tydlig med sin ambition att utveckla stadens egenart och identitet. Därmed inte sagt att det danska dokumentet har varit okontroversiellt. Vissa har efterlyst en fördjupning av begreppet egenart. Andra har tyckt att dokumentet försummat underprivilegierade förorter.

I Stockholmsdokumentet nämns inte ordet egenart, knappast ordet identitet. Intressant nog görs bara ett ordentligt nedslag i en viss del av staden: city.

City – beskrivet med ord som ”monoton och storskalig stadsmiljö” – framstår som ett sorgebarn i staden. Men vem tycker idag, efter vårens förortsoroligheter och efter flera års förbättringar av citymiljön, att kvarteren i och kring Klara är Stockholms stora bekymmer? Sanningen är den att i det heta city finns fastighetsägare som gärna vill höja värdet på sina fastigheter, genom exempelvis påbyggnader. Hur detta ska hanteras förblir oklart.

Just nu finns ett förslag om att lägga en ”kaka”, det vill säga nya kontorsvåningar, på fastigheter kring Riksbanken och Kulturhuset, ritade av Peter Celsing. Riksbankens direktion – som sitter i Celsings svarta granithus – har slagit bakut. De varnar för trivialisering av det arkitektoniska sammanhang som omger en av det moderna Sveriges verkliga märkesbyggnader.

Och inget land, oavsett om det är ett u-land eller ett i-land, har väl råd med sådan vårdslöshet?

FAKTA
Elisabet Andersson är reporter på SvD.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0